Back in the loop.

Jiisses. Vet inte varför- men nyss laddade jag hem E-type med Back in the loop. En dänga som förgyllde allas fjortisliv i Arbogatown förr i tiden. Jag sitter bara och skrattar när jag lyssnar. Låten tar mig osökt tillbaka till parkendiscon, eastpakryggor med nedsmugglade ”Peter pops kiwi”, teater av rang när föräldrarna kom upp till just parken ”för att kolla att man inte druckit” och småhångel i buskarna. Vad höll man på med? Och aldrig kom man in på första försöket till tillställningen heller.

Vakten: Hej, har du druckit?

Jag: Nej, fy. Skulle aldrig.. (Och ramlar rätt in i Martina von Melsted så vi ramlar ihop i en hög.)

Vakten: Du kommer inte in. Jag ser att du druckit. Kom tillbaka om en månad.

Jag: Amen vafaaaan. Om jag går ett varv runt kvarteret då?

Vakten: Stick.

När han dock inte hade ögonen med sig längre var man oblyg på att snika in. Man praktiskt taget löpte som en jude för att få sammanstråla med vännerna som redan var inne, spana i 9orna, det var ju grymt coolt att hänga med dom som var äldre, och för att entra dansgolvet och svänga om till exempelvis Get wet med Something unreal. Runt dansgolvet spirade arbogafenomenet ”promenadstråket” då det var en innegrej att man bara skulle gå runt, runt och runt alla som dansade. Ingen annanstans har jag fått erfara något dylikt. Klart det ska vara Arboga till något sådant. Sådär såg det ut varje gång. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt eländet. Tuuuuuuur att man mognat nu.

Blomkvist fyller år.

”Happy birthday to you, happy birthday to you, happy biiiiiiiirthday dear Martin- happy birthday to you.”

Back for good.

This one goes out to you.

Dagens avundsjuka.

www.rock-am-ring.com

Jag vill också..

Bra start på veckan.

I måndags hade jag och Marty lite picnic i solskenet i fatbursparken. Supermysigt- trots uteblivet ölintag. (Martina sa ifrån samtidigt som hon rabblade upp mina senaste dagar och min alkoholkonsumtion på dem.) Nu får ni ju inte tro att jag helt håller på att gå ner mig i sprit-träsket, men seriöst- det är så himla nice att ta en kall öl när solen värmer på. Att sitta på en uteservering med sina vänner och bara ”hänga”. Jag önskar ofta att jag skulle ha Stina och Carolin här i närheten för att dela detta med dem. Men Stina kör Oslo-style samtidigt som Carro glassar i Göteborg och turligt nog för dem finns det ju även uteserveringar där. But it’s more fun when we’re together.

Sån himla tur är har jag vapendragare även här. Martina är en av dem- och jag är väldigt glad att hon kommer bli ”the girl next door” om tre dagar.

Flytt, träning och Perelli.

Ja, och vad fck man egentligen ut av det senaste inlägget? Just det. Inte ett smack. Det är så mycket som händer- och när man låter tiden gå mellan inläggen tappar man bort sig lite, och man vet inte vart man ska börja riktigt. Dagarna kantras av rosévin, vänner, längtan och solsken. Life’s pretty good.

Som jag tidigare nämnt drar jag flyttlasset till Sthlm på allvar nu i helgen. Har haft mitt möblemang magasinerat i Arboga så vi får se om man har någon pinal kvar att hämta på lördag. Älskade min lägenhet i Örebro dyrt och heligt och det är klart det var vemodigt att lämna ett sånt palats- men känslan av att den här lägenheten på Medis kommer bli lika bra, den finns.

På måndag börjar jag även arbeta för Epson. Efter att VDn och min blivande chef Göran kom tillbaka från sin sjukhusvisit stod det klart att jag blir deras nya representant mot Elgiganten och MediaMarkt i Sverige. ”Det var något med knät” berättade min kontaktperson på Salenordic. Av tiden att döma och det utdragna svaret till mig skulle man kunna tro att det handlade om en amputation från midjan och neråt. Men jag fick jobbet som sagt och nu kommer det att hållas utbildningar och visas nya prylar av rang runt i landet. Jag längtar som bara den!

Min tid här i Stockholm kan allt annat än klassas som en lätt tid där allt bara flytit på som på ”en räkmacka”. Nu är det skönt att vändningen kommit och jag ser fantastiskt ljust på framtiden. Flytt, nytt jobb, sommar och ett kommande åtagande som gudmor har jag som närmast att se fram emot.

Vad har hänt mer då? Jag har ”börjat” träna. Gled förbi Sats med Martina för nån vecka sen, även det som tidigare nämnt, och resultatet blev fullkomlig koma i tre dagar. Det gick upp för mig att jag fortfarande har muskler, för jävlarihavet vad ont jag hade i dem små rackarna. Jag hade känslan som förmodligen en flodhäst har när den ska ta sig upp ur sängen. Att gå i trappor var helt uteslutet likaså att lyfta armarna mer än två centimeter. Men det är ju lätt att vara efterklok. När damerna på ”muskel”-passet briljerade med en-kiloshantlarna, briljerade jag med fem. Ett jättesmart val då jag intalade mig själv att jag skulle bli redo för beach 2008 fem gånger så snabbt som dem. Istället hade jag nog fem gånger så ont som töserna, fem gånger längre än vad dem ens kände av sin träning. Keeewl.

I lördags hade Samuel sin 25-årsfest. Han hade abonnerat en nedervåning på ett schysst hak vid Zinkensdamm. Det var himla roligt. Arbogafolk till höger och vänster och det var riktigt roligt att träffa dem igen. ”VM i skitlåtar” ägde även rum denna afton och ingen var gladare än jag att Perelli hamnade i bottenstriden. (Oj, vad det kommer huggas nu..) Jag tycker det är roligt när det går bra för Sverige, det säger jag ingenting om- men då ska det vara ”riktiga tävlingar”. Allt som har med eurovision song contest får mig att vilja ta på mig jättetunga skor och ställa mig på en myr tills allt bara blir mörkt och tyst. Jag tror jag är mer för idrott faktiskt- nu när det vankas EM kommer jag sitta bänkad varenda match för att skrika, jubla och hoppas på Sverige! Så det får bli dubbelt upp där istället.

Dr Alban och körkort.

He-he-hey. Nu var det sådär längesen man filade ner något här igen. Har varit grymt omotiverad till att skriva då solen tycks lysa förjämnan här i Sthlm-town nuförtiden. Jag klagar inte- och lägger bloggeriet lite åt sidan. Men nu sitter jag här igen iaf. I helgen ska det flyttas som aldrig förr och jag har hyrt någon form av vrålåk. En lastbil. Carros kommentar blev något i stil med; ”Herregud, då får väl jag ta ledigt och köra fanskapet åt dig. Du kan ju inte köra den heller.” Äsch, det där kommer gå som smort. Jag hänger upp ett par tärningar i backspegeln, tar på mig solbrillorna och tar med en sån där ”sittkudde” så jag ser över ratten- and there we go. In i Köpingsyran ska jag. Satt och funderade lite över hur det gick till när jag fick mitt körkort förövrigt. Många tror fortfarande att det borde kommit som en glad överraskning i ett kinderägg, men jag vet ju hur det gick till. Stefan Kanders var min ”trafiklärare” på Stureskolan i Arboga under högstadietiden och hela körkortsprocessen började med att vi alla fick slänga ett öga på just detta;

Jag menar, med en sån genomgång från Doktorn himself kunde ju inget gå snett. Kortet kirrades på ”RattaRätt” i Arboga town. Ett otrolig utmaning då ortens skyttetrafik är mycket omtalad. Det tog la en fyra lektioner innan vi ens hittade en bil att öva ”omkörning” på. Så don’t blame me for fucking up cirkulationsplatser och för att missa ett par högerregler här och där. Det ska bli roligt att ratta lite i helgen.

Ljudet av sommar.

Då var det dags att maxa volymen och basen och lyssna in sommarens första dunk. Jag får tacka mr Blomkvist för tipset!

D. Cirera.

Han är fortfarande min kung.

Något säger mig att mr Skur skulle kunna veva av den här duktigt på Yran i sommar.

Längesen nu.

Efter att ha fått avreagerat mig lite i tidigare inlägg ska jag härmed göra ett försök till en bättre catch-up till er alla om mitt liv. Det händer en hel del just nu- och som tidigare nämnt ser jag fram emot sommaren 08′ med ett leende. Medborgarplatsen känns redan som mitt hem då jag på senare tid spenderat en hel del tid där med lovely Martina. Hennes lilla lya blir så fin och vi kommer få en fantastisk grannskap på Kocksgatan. Vissa tankar och idéer börjar redan ta fart och i torsdags blev det bestämt att både jag och hon ska börja träna på Sats. Hualigan. Jag känner redan att jag förmodligen kommer agera luftkippare i fosterställning efter tre minuters ansträngning. Men jag lovar att jag ska träna hårt som fan i dessa tre klockvarv. Efter att ha lagt kolfiberstickan på hyllan, precis innan spanien-flytten blev fakta, har det inte blivit mycket till aktivitet. Det känns jävligt tråkigt faktiskt. Jag tycker ändå om att träna- det är skönt. Har dock lite svårt för det här med skrotlyftning och ser hellre att träningsformen innehåller nån form av boll- men wtf. Får la casha upp så jag kan få mig en personlig tränare. En bitig och snygg rackare- då ska ni se att motivationen kommer.

Jesus christ. Det får mig osökt att tänka tillbaka på tiden i gymnasiet då jag faktiskt ville bli brandman. Ja, ni hör ju själva. Även jag har haft dem mest urflippade framtidsplanerna. Det stora ”brandmanstestet” blev snart en utmaning att ta vara på och våren 2003 pinnade jag iväg till Arboga citysläckers. Där blev jag väl omhändertagen av en man i övre medelåldern som visade mig vägen till löpbandet. I äkta ”brandmans-outfit” och med 20 kg’s tuber på ryggen skulle jag knalla på det där bandet i åtta minuter. ”Hur svårt kan det va?”- tänkte jag när jag först fick värma upp i lagom takt på plant underlag. Sen gick allt fortare- både pulsen på mig och på löpbandet. Hela testet hade helt plötsligt förvandlats från en trevlig vårpromenad till ett jävla monstertest. Kläderna var för stora så jag fick vika upp byxbenen för att inte trampa på dem, tuberna hängde halvtomhalvt i golvet och svetten dröp. ”Ja, det här ska alltså kännas som att du springer i trappor”- berättade den snart pensionerade farbrorn. ”No shit Sherlock”- väste jag fram. Någonstans efter tre minuter började jag skymta pärleporten och jag hörde Gud himself kalla på mig och jag var nära på att kasta in handduken. Men icke. Stans hetaste ambulansförare entrade rummet i samma sekund för att köra sitt dagliga bicepspass. Samtidigt som han utmanade hantlarna skulle han självklart ”heja på”. Nu kunde jag ju absolut inte ge upp. Jag klarade testet och har denna mannen att tacka, helt klart. Det ska kanske poängteras att efter detta jippo inte var läge för något nummerbyte eller dejtutbjudande då jag var totalt brandbilsröd i hela nyllet och inte kunde andas på fyra dygn. Så ingen loving history där inte. Men det får nog bli en personlig tränare till Sats.

Nog om det.

Mitt bigcitylife börjar ta fart på allvar nu and it sure feels good. I fredags drabbades vi samman hos Fredrik för lite balkonghäng och allmänt shit-chat. Deniz, vår vän från Spanien, har även hon funnit vägen till Sthlm och det var ett mycket kärt återseende. Det skrattades och skålades och kvällen avrundades på Kelly’s för inkassering av billig öl. Jag gillar Kelly’s. Dels för att priserna är fantastiska och dels för att det är skön stämning och musik på bygget. Att sedan en ny bekantskap gled upp och agerade kavaljer hela aftonen gjorde inte kvällen sämre. Löjligt söt.

”Although he may be cute- he’s just a substitute”