The warriors reminder.

”I am awake. My mind is free. I am creative. I Love myself. My willpower is strong. I am brave. I practice patience. I dont judge folks. I Give, not to receive. I dont expect, I accept. I listen more than I talk. I know i´ll change. I know you´ll change. I hold on one more day. I start over when necessary. I create my own situations. I am cosmic. I do not have all the answers. I desire to learn. I am the plan. I am strong. I am weak. I want to grow, I know i will. I take on responsibility. I hide myself from no one. I am on my path. Warriors walk alone. I wont let my focus change taking out the demons in my range.”

Thank u.

Tribute to Linn.

Lyriken says it all. Drabbades precis av en plötslig längtan- mer än vanligt- av min lillasyster. Hon är så liten och söt. Världens bästa skrotunge. Snart besöker jag Örebro och hennes nya boende. yey!

E.

I’ll never forget you.

Champion.

I’m the best. Jag praktiskt taget dödade Peter nyss i Mario Kart. Med 6-0 i matcher kunde man enkelt kamma hem bucklan. Finns det någon som titulerar sig som ett tyngre motstånd än lättviktaren Peter är ni välkomna till Kocksgatan anytime för en match. Jag börjar lessna nämligen. Att spela mot Mårtensson är som att ta godis från barn.

Sara says;

Det finns bara en;

…som kan head-banga till mmm bop så hjärnan trillar på sne…
…som kan köra vilse i Malmö och hamna i Köpenhamn…
…som kan få den trivialaste historia att bli oerhört fascinerande…

…som tänker efter så lite före…
…som kan tacka en tränare för att bli placerad i den ”dåliga” kedjan…
…som aldrig missar en innebandymatch på tv…

…som kan få en kvart att bli fyra timmar lång…
…som inte är aktiv lirare och har innebandymagasinet som startsida på sin dator…
…som klär upp sig för att eventuellt synas på tv i matchen VIB-AIK…

…som tycker snabbmakaroner och bearnaise är gourmetmat…
…som kan misslyckas med shake and bake…
…som kräks av utmattning efter en träningsuppvärmning…

…som gör mig extremt orolig vad gäller bilkörning…
…som avgudar min ananaspaj och vägrar äta den någon annanstans…
…som lärde sig dricka kaffe i Sporthallen i Kungsör…

…som tror man kan köra bil rakt över en rondell…
…som tränar aerobicsdans (?) på S.A.T.S…
…som har en innebandyboll som maskot på jobbet i Spanien…

…som gör ett brandmanstest för att en snygg kille tittar på…
…som älskar tecknade filmer så som jag…
…som avgudar hela Killinghumorn som jag…

…som är så totalt okontaktbar mellan varven att jag vill spöa skiten ur henne…
…som blir så fruktansvärt glad varje gång vi ses…
…som tar kareoke på fullaste allvar…

…som är så oerhört go…
…som är så oerhört söt…
…som är så oerhört ”min”…

Utdrag ur Saras blogginlägg från gårdagen och man kan ju inte annat än att dra på smilbanden och må sådär läskigt gott. Sara har alltid varit min vapendragare- och med största sannolikhet kommer hon besitta den rollen även när jag ligger på min dödsbädd. Hon är så bra den där Sara och vi har ofantligt med minnen tillsammans då vi satte vår signatur i innebandysverige för ett par år. Igår gick vi igenom samtliga minnen- underbart. Det känns helt otroligt vad innebandyn och Kungsörs IBK betytt för mig. Jag kommer aldrig glömma det, men samtidigt vet jag att när jag har tusen andra saker runtikring mig blir det lätt att man fokuserar bort minnen och personers betydelse för ett tag. Jag tror helt ärligt att det är väldigt bra att stanna upp ibland, se sig om, för att kunna förstå att man inte behöver gå över ån för att hämta vatten. Jag har dem allra bästa vännerna och Sara är en av dessa- och det hoppas jag hon vet. Det är många ur Kungsörs IBK jag har att tacka för lyften från botten till toppen, rent själsligt. Snacka om att jag värvades upp i ett ”feel-good-team”.

Jag försvinner inte igen. Tankarna om att vi redan mist en av ”musketörerna” blev mer påtaglig igår- för igår sköt jag det inte åt sidan- utan jag bestämde mig för att vara den fina vännen jag vill vara, och som Sara förtjänar att ha. Snacka om att ställa upp 24/7.

Många asgarv har vi haft- och fler ska det bli. Min pärla.

Låten nedanför får bli ledmotivet till det här inlägget;

Älskade du.

Sov gott älskade gammelfarmor. Det finns ingen som inspirerat mig i livet på samma sätt som du. Jag glömmer dig aldrig och har dig att tacka för så otroligt mycket, men jag vet att du har det bra där du är nu.

Jag kommer alltid se upp till dig. Min hjälte.

Alrighty.

Nu var det evigheter sedan bloggen var vid liv så det känns som jag är i behov av en uppdatering. Mycket har hänt sedan sist. Numera far jag land och rike runt och briljerar i skrivar- och projektorkunskaper. Som Epsons ansikte utåt är det menat att jag ska lära folket inom retailbranschen allt vad ansilumens och pikoliter innebär. Dem senaste veckorna har jag hunnit med att tagit livsrekord i nordlighet då Luleå besökts. (Sköt inte en enda björn dock.) Jag har varvat Malmö trettiotre gånger pga felkörningar a la carte, haft HippHipp!-maraton med en kär vän, besökt Liseberg (twice!), svirat om det grövsta i Sthlm, golfat i Saltsjöbaden, flyttat till Medborgarplatsen, lagt på mig en årsring i systemet, härjat runt på Gullholmen där årets midsommarfirande gick av stapeln och finlirat på ”Lilla torg”. Peew. Ett urval- that’s all you get friends.

Nu har jag semester och jag njuter av den. Sitter med en kopp kaffe och lyssnar till regndropparna som smattrar mot fönstret. Svensk sommar när den nått sin topp.

Mrs Persson besökte mig i veckan. Det var som alltid urflippat och hur kul som helst. Jag behöver egentligen inte nämna några specifika skeden utan sammanfattar det mest urflippade till tre ord; måndag, Ojojoj och absintshot. Det finns ett par stycken som jag skulle vilja gå ut och tacka här i bloggen för eskorteringen hem efter karatefyllan jag drog på mig. Peter Mårtensson, Stina och.. ja, Peter Magnusson. Men mest dem två i täten. Haha.

Imorgon kommer mamma på besök. Det blir mysigt! Nu ska jag ta tag i diverse dammsugande och moppande. Ikväll kommer Peter över och det ska snickras upp ett par tavlor på min fattiga vägg. Jag håller tummarna för att vi lyckas med projektet- just nu känns det som att asgarv till nån skön HippHipp!-säsong ligger närmst till hands. We’ll see, we’ll see.

En längtande gudmor.

Snart, snart, snart blir jag världens bästa gudmor till Erika och Niklas sweeetneck!

Back in the loop.

Jiisses. Vet inte varför- men nyss laddade jag hem E-type med Back in the loop. En dänga som förgyllde allas fjortisliv i Arbogatown förr i tiden. Jag sitter bara och skrattar när jag lyssnar. Låten tar mig osökt tillbaka till parkendiscon, eastpakryggor med nedsmugglade ”Peter pops kiwi”, teater av rang när föräldrarna kom upp till just parken ”för att kolla att man inte druckit” och småhångel i buskarna. Vad höll man på med? Och aldrig kom man in på första försöket till tillställningen heller.

Vakten: Hej, har du druckit?

Jag: Nej, fy. Skulle aldrig.. (Och ramlar rätt in i Martina von Melsted så vi ramlar ihop i en hög.)

Vakten: Du kommer inte in. Jag ser att du druckit. Kom tillbaka om en månad.

Jag: Amen vafaaaan. Om jag går ett varv runt kvarteret då?

Vakten: Stick.

När han dock inte hade ögonen med sig längre var man oblyg på att snika in. Man praktiskt taget löpte som en jude för att få sammanstråla med vännerna som redan var inne, spana i 9orna, det var ju grymt coolt att hänga med dom som var äldre, och för att entra dansgolvet och svänga om till exempelvis Get wet med Something unreal. Runt dansgolvet spirade arbogafenomenet ”promenadstråket” då det var en innegrej att man bara skulle gå runt, runt och runt alla som dansade. Ingen annanstans har jag fått erfara något dylikt. Klart det ska vara Arboga till något sådant. Sådär såg det ut varje gång. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt eländet. Tuuuuuuur att man mognat nu.

Blomkvist fyller år.

”Happy birthday to you, happy birthday to you, happy biiiiiiiirthday dear Martin- happy birthday to you.”